Senaste inläggen

Av missbrukarbarn - 27 oktober 2014 09:58

När jag gick i sexan skulle vi skriva ner en speciell händelse från vår barndom. Det var då, när jag satt där i klassrummet, som jag kom på att det inte fanns några minnen . Jag kom inte på någonting. Jag hade absolut inga minnen alls.


Jag satt länge och funderade. Försökte tvinga fram någonting jag hade upplevt så att jag kunde göra min uppgift. Jag såg hur alla andra skrev. Hur de andra började bli klara med uppgiften utan att jag ens hade börjat. Jag fick ont i magen och tankarna snurrade runt. Varför kunde jag inte hitta ett enda minne? Någonting!?


Precis innan vi skulle bli klara, kom jag på EN sak. Det var när jag åkte buss mellan mina föräldrar som var skilda, och åkte till fel destination. Jag blev så lättad att jag hittade ett minne från barndomen så att jag kunde lämna in min uppgift. För hur skulle jag ha förklarat för min lärare att jag inte hade förmåga att minnas något? Det skulle uppfattas som trotsigt och bråkigt.


När jag tänker på den här händelsen idag, känner jag mig ledsen. Det känns så sorgligt att jag behövde uppleva en raderad barndom i så tidig ålder. Jag förstod inte varför allt var borta, och jag berättade inte för någon hur det var.


Idag förstår jag varför. Det var mitt sätt att överleva!

ANNONS
Av missbrukarbarn - 22 oktober 2014 19:40

Det var först i vuxen ålder jag förstod att min barndom egentligen inte var så bra. När jag var yngre tänkte jag aldrig på det. Jag tänkte aldrig att min pappas missbruk egentligen var en tragedi för min barndom. Att missbruket förstörde så stora delar av mitt liv.


Nu när jag tänker tillbaka, eller när någon ber mig berätta, så förstår jag hur illa det var. Men inte en enda gång har jag tyckt synd om mig själv eller önskat att jag hade haft en annan barndom. För hur jäkligt jag än har haft det, så är det ju det som har format mig som människa. Jag är som jag är, mycket på grund av hur jag har haft det. Och idag kan jag säga att jag är stolt över mig själv.





ANNONS
Av missbrukarbarn - 20 oktober 2014 11:51

Orden ekar fortfarande i mitt huvud. Nästan tio år senare. "Men vem tog hand om DIG!?"


Det är psykologens ord. Han ställer frågan gång på gång. Han vill att jag berättar om min barndom. Jag berättar. Snabbt och med nervösa skratt. Låter nästan som om jag försöker skämta bort det jag säger. Kanske är det det jag gör. Skämtar bort. Hela tiden kommer han tillbaka till frågan om VEM som tog hand om MIG när jag var barn. Jag kan inte riktigt svara på det. Det var nog ingen. Det var ju JAG som tog om hand. Om pappa. Om min storebror. Jag klarade mig själv. Det fanns ju ingen annan.


När jag berättar detta så kämpar jag med tårarna. Psykologen får min barndom att verka så tragisk. Eller som han uttrycker det: "Du har aldrig fått vara ett barn, du tvingades bli vuxen direkt". Men vad fan, tänker jag. Betyder det att jag inte hade någon barndom, att den var totalt förlorad?! Det känns så sorgligt. Har svårt att acceptera.


Jag är snart fyrtio år. Alltså vuxen för länge sen. Jag har länge tänkt att skriva ner mitt liv. För att reda ut vissa saker. Varför jag är som jag är, varför jag tänker på sättet jag tänker, varför jag alltid tar hand om alla andra och inte mig själv och så vidare. Anledningen till varför jag inte har skrivit förrut är att jag är rädd för att såra någon. Min pappa. Mina syskon. Och kanske någon annan som fanns i mitt liv utan att rädda mig. Någon som kanske har dåligt samvete över att ha vetat om, men inte tagit mig därifrån.


Så kom jag på att jag kan skriva utan att någon får reda på vem jag är. Jag kan skriva vad jag vill utan att såra någon. Ingen jag känner vet att jag skriver. Det känns skönt. Och kanske finns det någon av er där ute som har varit med om samma saker, eller som lever på samma sätt just nu. Kanske finns det någon som kan känna hopp genom att läsa att de inte är ensamma om att leva ett liv i alkoholismens tragiska grepp.


Detta är alltså en blogg om hur det är att leva med en alkoholiserad förälder. Jag kommer att skriva om min barndom, mitt vuxenliv och vägen fram till idag. Jag kommer att berätta på mitt sätt. Med mina tankar. Med mina ord. Jag kommer kanske inte att skriva varje dag, utan när jag känner mig stark nog att klara av det. Nu har jag ialla fall äntligen börjat!



Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Oktober 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Missbrukarbarn med Blogkeen
Följ Missbrukarbarn med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se