När jag gick i sexan skulle vi skriva ner en speciell händelse från vår barndom. Det var då, när jag satt där i klassrummet, som jag kom på att det inte fanns några minnen . Jag kom inte på någonting. Jag hade absolut inga minnen alls.

Jag satt länge och funderade. Försökte tvinga fram någonting jag hade upplevt så att jag kunde göra min uppgift. Jag såg hur alla andra skrev. Hur de andra började bli klara med uppgiften utan att jag ens hade börjat. Jag fick ont i magen och tankarna snurrade runt. Varför kunde jag inte hitta ett enda minne? Någonting!?

Precis innan vi skulle bli klara, kom jag på EN sak. Det var när jag åkte buss mellan mina föräldrar som var skilda, och åkte till fel destination. Jag blev så lättad att jag hittade ett minne från barndomen så att jag kunde lämna in min uppgift. För hur skulle jag ha förklarat för min lärare att jag inte hade förmåga att minnas något? Det skulle uppfattas som trotsigt och bråkigt.

När jag tänker på den här händelsen idag, känner jag mig ledsen. Det känns så sorgligt att jag behövde uppleva en raderad barndom i så tidig ålder. Jag förstod inte varför allt var borta, och jag berättade inte för någon hur det var.

Idag förstår jag varför. Det var mitt sätt att överleva!